Kom Lovisa, vi måste skynda oss!

Lovisa tog ett stadigt grepp om hatten när hon med raska steg korsade Henriksgatan för att komma till Bulevarden. Tillsammans med väninnan Kajsa var hon på väg till Svenska fruntimmersskolan. Skolan hade legat på Bulevarden 18 sedan 1885 och var ett bekant ställe för Lovisa – hon hade nämligen själv varit elev där för fem år sedan och hade många goda minnen från Bullan, som skolan kallades i folkmun. Det var också där hon lärt känna Kajsa. Sedan dess hade de två hängt ihop.

Men den här onsdagskvällen, den 31 oktober år 1900, var de två väninnorna på väg till den bekanta lokalen i annat ärende. Det skulle nämligen vara konstituerande mötet för föreningen Martha, och det ville de inte missa. Lovisa log för sig själv när hon tänkte på att hon, som tidigare varit ganska tillbakadragen och inte så aktiv utanför hemmet, nu under senaste året blivit mer och mer involverad i samhället. Det var Kajsa som hade bjudit med henne till olika föreningar och tillställningar, och för det var hon väldigt tacksam.


Svenska fruntimmerskolan på Bulevarden 18

Klockan var 17.58 då de steg in i festsalen. Salen var full av kvinnor. Lovisa försökte snabbt räkna hur många. Nittio, hundra, hundrafemtio. Kan det till och med var tvåhundra kvinnor på plats? Svårt att säga, men mycket möjligt. Så gott som alla platser var upptagna, men till sist lyckades de hitta två platser längst bak till vänster. Lovisa kände igen damen bredvid dem, fru Lundström. Hon nickade vänligt när de slog sig ner.

Medan hon såg sig omkring började Lovisa funderade på hur de hade hamnat här och på allt vad som hänt de senaste 18 månaderna. De hade minst sagt varit omtumlande tider. I slutet av 1890-talet hade det politiska trycket ökat i Finland och de ryska myndigheterna ville ha mera kontroll. I början var det relativt oskyldigt, det handlade om frågor som gällde posten och tullen och sådant. Men 1899 skärptes den ryska politiken, och det blev allvar i att försvara de rättigheter och den kultur som fanns i Finland. Droppen kom den 15 februari då den ryska tsaren utkom med februarimanifestet. Manifestets syfte var att flytta makten från den finska senaten till ryska makthavare. Om tsaren trodde att det finländska folket skulle gå med på detta lättvindigt trodde han minsann fel. Stora demonstrationer och protester hölls i Helsingfors och runt om i landet, och den patriotiska andan var starkare än kanske någonsin tidigare. Man förstod allvaret, nu skulle landets framtid avgöras.


Demonstration på Senatstorget mot Februarimanifestet den 13 mars 1899.
Foto: Axel Strandberg / Helsingfors stadsarkiv.

Lovisa tänkte på hur olika folk reagerar i en kris som det här. Hon upplevde att hon själv ofta blev förstelnad och liksom lite tafatt när allt omkring henne förändrades snabbt. Hon behövde tid för att processa och smälta saker, hon behövde tid innan hon vågade säga vad hon tyckte. Men sedan finns det dem som var raka motsatten, som lever upp och blir sitt bästa jag då havet stormar omkring dem. För dem blir krisen en gnista som gör deras engagemang starkare än någonsin. Ju mer de försöker tystas ner, desto mera ökar dess kreativitet och förmåga att hitta nya vägar framåt. Hon tittade på kvinnan som satt längst fram, med en ganska bister men ändå varm min, och tänkte att hon är just en sådan person. Det var också den kvinnan, Lucina Hagman, som i kväll skulle hålla tal. Lucina förespråkade alltid rättvisa och jämlikhet, det hade Lovisa märkt i de tal hon hört av fru Hagman under det senaste året.

För även om det var konstituerande möte för föreningen Martha idag så var det ingalunda föreningens start. Allt hade börjat 18 månader tidigare, i mars 1899. De många demonstrationerna mot den ryska politiken hade lett till en samhällelig mobilisering och den 23 mars samlades ett tjugotal kvinnor i en lägenhet på Georgsgatan 2. Det var förbjudet att ordna allmänna sammankomster utan tillstånd, men nöden har ingen lag. Lovisa hade fått det återberättat för sig hur kvinnorna, en efter en, hade smugit sig in till fru Eva Ahlström, försiktigt och utan att dra uppmärksamhet till sig. Initiativtagarna till mötet var lärarna och vännerna Lucina Hagman och Alli Nissinen. Många av de kvinnor som deltog hörde till de ledande krafterna inom kvinno- och bildningsrörelsen i Finland. Här i lägenheten framförde Lucina Hagman att de samlade var förpliktigade att göra sitt och motarbeta den allmänna tveksamheten som nu rådde. För att landet skulle överleva fanns enligt henne endast en väg: att sprida ljus till alla folklager. Det här var startskottet för föreningen Bildning i hemmet. Avsikten var att sprida folkbildning och kunskap till alla kvinnor i hela Finland.

Okänd kvinna år 1900. Kanske det är Lovisa?
Foto: Axel Strandberg / Nurmijärven museo

Lovisa hade gått med i föreningen i augusti och redan då hade föreningen verksamhet på över trettio orter i Finland. Endast en månad senare förändrades dock allt. Föreningen fick besked om att verksamheten var för radikal och att staten inte godkänt dess stadgar. Bildning i hemmet måste genast avsluta sin verksamhet.

”Men vi gav oss inte” viskade Lovisa lite väl högt, så högt att fru Lundström i bänken bredvid lyfte på ögonbrynen. När Bildning i hemmet avslutades hade kvinnorna satt sig ner för att utarbeta en ny plan. Att avsluta detta viktiga arbete var aldrig ett alternativ. Det beslöts att en ny förening skulle grundas, med nya stadgar. Kvinnorna funderade på vilka saker det ryska styret ställde sig något så närt positivt till, och man kom fram till att religion och traditionellt husmorsskap borde vara två säkra kort. Med det i tankarna beslöt man att den nya föreningen skulle ha namnet Martha. Förebilden vara förstås den bibliska Martha som inom den romersk-katolska kyrkan blivit ett skyddshelgon för bland annat husmödrar och tjänstekvinnor. De låter väl lagom fromt? De nya papprerna skickades in till myndigheterna, undertecknad av andra kvinnor än de som skrivit under Bildning i hemmet. De var ju smarta kvinnor, trots allt.

Och här var de nu, 30 oktober 1900. Stadgarna hade godkänts och det konstituerande mötet för föreningen Martha, skulle hållas. Ja, fast egentligen har vi ju funnits redan i 18 månader, tänkte Lovisa. Trots det nya namnet skulle verksamheten fortsätta som tidigare, med samma personer i ledningsgruppen. Att som förening ha verksamhet runt om i landet krävde sitt, men med bra struktur och mindre grupper som samlades skulle det gå bra. De mindre grupperna hade sedan starten kallats för kretsar. Undrar hur verksamheten ser ut om hundra år, funderade Lovisa. Eller om hundratjuogfem år? Hon kände nämligen en visshet i att den här föreningen skulle leva länge. Hur länge kunde hon inte vara säker på, men om man klarar av en sådan här start klarar man väl av vad som helst.

Exakt kl. 18.00 började mötet.

Personerna Lovisa och Kajsa är fiktiva.