Det var ett härligt marthasorl under föreningens framtidsAW som vi ordnade i föreningens lokal, Hemvrån, tidigare i höstas. Det var fint att se så många människor ta tiden att tillsammans fundera på vad som varit och vad som komma skall. Något gemensamt som genomsyrade alla inlägg under kvällen var ett behov av gemenskap. En gemenskap där man också kan vara med och påverka. Men med det sagt betyder det inte att åtminstone jag vill vara med och påverka allt som sker omkring mig. Sådan där påklistrad delaktighet börjar jag få nog av och jag orkar inte längre svara på varje utvärdering jag får efter ett butiksbesök eller telefonsamtal. 

Samtidigt vill Helsingforsmarthorna jobba för ett hållbart samhälle, på alla olika nivåer. Vart har diskussionerna om klimat, att ta hand om vår planet försvunnit? Problematiken har inte försvunnit men fokus har ändrats. Vi kör på som om vår jord skulle vara ett aldrig outsinligt skafferi som vi bara kan plocka mer och mer ur. Så är det inte, det tror jag de flesta av oss kan vara överens om. Men hur kan vi tillsammans jobba för en mer hållbar vardag?

En sak som kom upp på framtidsAW är hur viktigt det är med ett sammanhang att inspireras och dela kunskap i. En gemenskap där man kan vila en stund från all oro och ovisshet. Det är inte bort från någon, det betyder inte att man däremellan skulle vara mindre hjälpsam- kanske mer tvärtom.

Just nu tror jag att många av oss törstar efter någon slags tro på att det blir bättre, någon ljusglimt i det gråa novembermörkret.

Helsingforsmarthorna har lyckats få medlemsantalet att stiga. Vad är det ni har gjort frågar många av mig som verksamhetsledare. Jag brukar svara att den frågan får ni ställa dem som valt att komma med. En sak som jag däremot vet att vi satsat på genom åren är närvaro vid våra tillfällen och ett leende, hej både när man kommer och när man går. Alltid lyckas det så klart inte men det har varit och är vår avsikt att alla ska bli sedda ens för en sekund. Plus att vi förstås strävar efter att ordna intressant och inspirerande program, gärna får det kännas aktuellt också.

Min världsbild är en annan än mina föräldrars och även är en annan än mina barns, eventuellt även en annan än min jämnåriga grannes. Det kräver tålamod och framför allt tid för att förstå varandra. Man behöver lyssna på vad andra säger. Vilket inte alls är lätt alla gånger, framför allt då det finns så många triggers runt omkring oss som ständigt ”stjäl” vår närvaro. 

Ibland behöver man också omvärdera sin åsikt. Det är en bra förmåga att aldrig ge upp men ibland kanske man behöver backa och välja en ny väg, allt behöver inte vara så svart-vitt? I denna tid av ofta hätska kommentarer och fokus på individen behöver vi nog zooma ut ibland, vara snällare, med både oss själv och andra. En medalj vill jag dela ut till dig som inte talar illa om andra, som försöker se dina medmänniskor samt orkar arbeta för hållbarhet. 

På lördag ordnar vi föreningens jubileumsbrunch, 125 år av Helsingforsmarthahistoria, och firar 125 år av en kommande framtid.